Utö lots- och fyrplats

Utö och utöbornas historia har genom århundraden på ett oskiljaktigt sätt sammanvävts med sjöfart och med den farled, som väster om Utö leder in till  Skärgårdshavet. Denna farled har varit utprickad åtminstone sedan mitten av 1500-talet och har fungerat som en inkörsport till Finland. Farleden gjorde det möjligt för dåtida affärsmän att sjövägen  nå bl.a. Åbo och  marknaden där.
År 1696 stadfäste kung Karl XI den första förordningen för lotsväsendet i Sverige. För den östra rikshalvans del (Finlands) nämns Utö, Korpoström och Åbo. Under krigstider på 1500-1600-talet behövdes tidvis ett stort antal lotsar för att sköta kronans transporter. För detta ändamål anlitades hemmansägare i skärgården, som fick tillfälliga förmåner och ersättningar för sina lotstjänster.
Då Sverige på 1700-talet blev alltmer intresserat av att förstärka försvaret  längs Finlands sydkust, blev följden att kronan ville utveckla en yrkeskunnig och pålitlig lotskår. Stommen i lotsorganisationen blev ett nätverk av särskilda lotshemman som erhöll bestående förmåner mot att de garanterade tillgången till lotstjänster. Lotsförmånerna bands till hemmanen ända fram till år 1888, då man avskaffade detta system. Lotsarna likställdes då, oberoende av om de var hemmansägare eller inte.

Jurmo - symbol för urmodern

Utö var obebott fram till 1700-talets mitt. Före detta hade de hemmansägare på  Jurmo som ägde Utö,  fått i uppdrag att sköta om lotsningen av de fartyg som behövde lots vid Utö. Lotsarna kom från Jurmo till Utö enligt muntlig tradition turvis, så att de byttes ut månadsvis för sina vakthållningsturer och för att lotsa de inkommande fartygen.  Så småningom under medlet och senare delen av 1700-talet, bosatte sig lotsarna och fyrvaktarna med familjer för gott på Utö. År 1882 frigjordes Utö från Jurmo och blev en självständig by. Jurmo uppfattades som en symbol för urmodern , till vilken ö utöborna  hade starka bindningar århundraden framöver. Som exempel på bindningarna till ursprunget bevarades Jurmo begravningsplats över  200 år som utöbornas sista viloplats. Detta trots för nutidsmänskan obegripliga risktaganden och äventyr i små båtar under höststorm och svåra isförhållanden för att föra sina kära till den sista vilan. På Jurmo fanns det på den tiden ingen hamn, det var vindens riktning som avgjorde var man kunde ta iland på ön. Utö fick en egen begravningsplats först år 1962.

Säsongfiskarna

Utöborna fick under sommaren och hösten sällskap av upptill hundratalet fiskare från innerskärgården, men också från andra orter. Utövattnen ytterom Utö, som var i allmänt bruk, var för flere hundra år sedan kända för sin fina strömming och torsk och Utö blev en tillfällig boplats för fiskarena. Under dåligt väder blev Sundet  mellan Enskär och huvudön en skyddad båthamn. På  Enskärs södra sluttning och på Pattskär  byggdes tidigt  fiskarkojor där fiskarena vistades för vila under storm. Sundet är i dag igenvuxet och liknar nu närmast en park med vackra alar och björkar.

Lotsen - öns nyckelperson

Redan på den tiden var lotstjänsterna i den yttersta skärgården mycket populära för att de garanterade en säker utkomst under livstiden.  På de omgivande skären i  Skärgårdshavet fanns inte denna möjlighet, men det var relativt vanligt att den som ville bosätta sig på Utö som lots eller fyrvaktare, gifte sig med flickor från de omgivande skären. På dessa öar levde man huvudsakligen av fiske.
Det ansågs redan på 1700-1800-talet, att för den som strävade efter lotsyrket var det en mycket värdefull erfarenhet att ha arbetat på handelsfartyg. På den tiden var handelsfartygen allmänt segelfartyg. Ofta for man  redan som tonåring ut för att skaffa sig denna erfarenhet. Det var ingen ovanlighet att man därigenom kom att segla på de sju världshaven. På slutet av 1800-talet kom ångfartygen och senare motorfartygen. Genom de tuffa erfarenheter tjänstgöringen  på segelfartygen gav, “gjordes karlar”av ungdomarna. Dessa män upplevde all världens under och allt nytt och olikt,  vilket de gärna berättade om vid hemkomsten. De hemmavarande utöborna fick genom dessa  sjömän sådana kunskaper om omvärlden, som man i allmänhet ingenting visste om, och som man hade få möjligheter att få veta om också i det övriga Finland.  I fortsättningen när dessa män arbetade som lotsar på sin hemö, fick de och deras familjer intressanta nyheter och kunskaper om världens länder och händelser genom besättningen på de fartyg lotsarna lotsade. Dessa fartyg fungerade också som förbindelsebåtar  för öborna, eftersom man fick någorlunda regelbunden trafik mellan fastlandet och Utö först efter andra världskriget. Före denna tid var ofta den enda möjligheten att uträtta ärenden, eller komma till läroanstalterna på fastlandet, genom att “lifta”tillsammans med lotsen. De “liftande” fick också på dessa resor sådana kunskaper, som väckte nyfikenhet och  lust att få veta mera om den övriga världen. Dagens lotsar, som i allmänhet är utbildade till sjökaptener, är imponerade av och sätter stort värde på sina förfäders yrkeskunskap. “ Förr var lotsarna verkliga lotsar, numera är vi bara någonslags tekniska rådgivare” sade en lots som sin åsikt i en intervju om ämnet.

Utö fyr, Stenhuset, Fyrbyggnaden, Bönehuset

Den första  fyren  på Utö byggdes 1753 och blev Finlands första havsfyr. Den sprängdes under 1808-1809 års krig. Den nuvarande fyren byggdes år 1814. För fyrvaktarna byggdes 1754 Stenhuset (som alltså är äldre än Helsingfors äldsta bevarade stenhus), som nu verkar som hembygdsföreningens museum. Då tjänstemännen ökade i antal, byggdes Utö by ut med hus som låg tätt intill varandra. Det gav ett visst skydd för stormarna och på det sättet hade man nära till varandra då man behövde hjälp av något slag.  Stränderna lämnades obebyggda så att de var tillgängliga för alla, bl.a. för att kunna samla ihop den för öborna så värdefulla ved, som flöt iland. Man kunde alltså redan på 1700-talet planera på ett i vår tid modärnt sätt där man tänkte på allas gemensamma trivsel.
På 1840-talet byggdes Fyrbyggnaden, där de fyra fyrvaktarna med familjer fick sina bostäder. År 1909 blev bybornas eget Bönehus  färdigt  Det byggdes då den i fyren belägna fyrkyrkan, den troligen enda i världen, blev svåråtkomlig för äldre bybor på grund av de höga trapporna i fyren. Bönehuset blev till genom stora ansträngningar och uppoffringar av de dåvarande utöborna.  Huset ägs fortfarande av byborna.

Farleden vintertid

Då isen lade sig, stängdes farleden för gott för säsongen fram till slutet av 1800-talet, då isbrytare togs i bruk.  Det tog dock ända fram till 1920-1930-talet innan de starkare isbrytarna kunde hålla farlederna öppna året om.
Som ett tecken på att det blev en .paus i lotsningen, rullades en sten för lotsstugans dörr. Lotsstugan, som låg på berget brevid fyren, var en kvadratformad stockbyggnad, vars vägglängd var 17x17 fot och höjd 19 fot. Stugan var försedd med för den tiden stora fönster åt alla väderstreck. Om segelfartygen om hösten överraskades av isbildningen, lade de sig i Utö hamn för att invänta våren. En lots berättar: “En gång låg här i början av 1880-talet ett fartyg med järnlast. Järnet tog slut i järnverket i Åbo och då skickade dom ut 80 hästforor på isen för att hämta lasten. Jag var bara några år gammal då, men jag glömmer aldrig den synen”.

Vardagen på ön

Sysselsättningen  på ön var relativt likartad under de ifrågavarande århundradena på ungefär samma sätt som det var på de omkringliggande öarna och förändrades så småningom i samma takt som i den övriga världen. Livet formade sig huvudsakligen av allehanda vardagsbestyr. Fiske, jakt på sjöfågel och säl för familjens behov, byggande och reparerande av fiskredskapen, skötseln av djuren, kor, grisar, får getter och höns, tillvaratagande av deras produkter, m.m. Dagarna fylldes med hårt arbete. Exempelvis hade korna inte tillräckligt bete på huvudön ens mitt på sommaren, så de måste föras fram och åter till de kringliggande skären för att beta de grässtrån där fanns.  I dåigt väder och storm blev det ibland problem då man skulle ta sig ut i roddbåt till holmarna morgon och kväll för att mjölka korna. Det var vanligt att det inte fanns så mycket mjölk kvar i kärlet då man i sjögången kom hem till bryggan.
Redan på sommaren måste man skaffa sig de övriga viktiga livsförnödenheterna från fastlandet eller innerskärgården för vinterns behov. Båtarna, som var byggda för transport av dessa varor, klarade inte av alltför hårt väder. Det man skulle transportera var hö för boskapen, ved för uppvärmning av husen, säd, socker och salt och andra förnödenheter. Man företog resor, huvudsakligen till släktingar inomskärs, som varade många dagar. Dessa blev samtidigt ett slags nöjesresor.  Släktingarna man gästade, hade skaffat sig sitt uppehälle på annat håll, eftersom de inte fick plats på sin hemö, Utö. På dessa resor plockade man bär och svamp eller bara trivdes med att utbyta tankar och nyheter med närstående släkt och vänner. Gästfriheten återgäldades då dessa mänskor kom på svarsvisit till Utö för att fiska för sitt vinterbehov.  Samtidigt kunde man delta i det rikliga utbudet av sommarfester på Utö, som ordnades regelbundet varje sommar.

Befolkningen

Utö lotsstation  var i jämförelse med de övriga lotsplatserna i Finland stor. I mitten på 1700-talet levde på ön 25 personer, år 1801var antalet 58. År1882 bestod Utö befolkning av 22 matlag, summa 129 personer, av vilka 12 matlag hörde till lotspersonalen, sex till fyrpersonalen och tre till tullförvaltningen. En person  noterades som fiskare. År 1901 bestod befolkningen av 149 personer, år 1947 var antalet 115 personer, av vilka civila var 81 personer  och 34 hörde till militärpersonalen. År 1970 hörde 68 till de civila och 15 till militären. År 1989 hörde 17 till de civila och 44 till militärpersonalen. År 2006 var 43 mantalsskrivna på ön. Av de otaliga militärer som tjänstgjort på Utö, är det två familjer som etablerat sig där. Sommarboarna och de, som en längre tid av året vistas på ön, är till största delen ättlingar med familjer till den f.d. lots- och fyrpersonalen.
Lots- och fyrsamhället på Utö var i många avseenden unikt. Det existerade i ca 200 år, från mitten av 1700-talet till medlet av 1900-talet som relativt likartat, vad bosättningens yrkesammansättning, mänskors inbördes förhållanden och bindningar till ön, till dess ursprung och till de omgivande öarna beträffar. Utö ösamhälle skingrades i och med att lotsarna under senare hälften av 1900-talet började sköta sina tjänster på ön vecka om vecka (växelvis på samma sätt som för 200 år sedan). Bl.a. detta ledde till att familjerna så småningom flyttade
bort från ön och cirkeln var därmed sluten. På liknande sätt gick det med fyrvaktarfamiljerna och
lotskutterskötarfamiljerna, vars tjänster omvandlades till farledsskötartjänster och  tjänsteinnehavarna började
arbeta enligt samma system som lotsarna.

Skeppsbrotten

Till de allra svåraste upplevelserna i byns historia har varit de otaliga skeppsbrott som inträffat i vattnen runt ön. Några av dem, som fortfarande finns levande i endel bybors minne är Pepita Mumbru år 1921, Laura år 1922, Draken år 1929, Park Victory år 1947 och Estonia år 1994. Byborna har deltagit i räddningsarbetet av alla dessa fartyg på samma sätt som i många andra dramatiska olyckor i de grundfyllda vattnen runt ön. Då Park Victory förliste julnatten för 60 år sedan, var det till stor del öbornas lokalkännedom och yrkesskicklighet som gjorde att inte de omkomnas antal blev större. Av de hjältar som deltog i det ofattbart svåra räddningsarbetet med det egna livet som insats, finns ännu ortsbor i livet. Deras hjältedåd för att rädda 38 sjömän från en säker död i tät snöstorm och många graders kyla, kan inte med ord beskrivas. Själva anser de att det var deras plikt att göra det de gjorde.

Utö Hembygdsförening r.f.

Föreningen grundades år 1954.  Före andra världskriget verkade en stor mängd föreningar vars verksamhet efter fredsslutet så småningom tynade. Eftersom det gick så, ville man samla en dylik verksamhet i en ny förening. Dess målsättning  blev bl.a att förena utöborna i en sådan verksamhet som skulle befrämja sammanhållningen och samhörighetskänslan också med tanke på framtiden.

Utö folkskola

Skolan grundades år 1884 som en av de första i Åboland. Elevantalet har varierat stort från en elev till omkring 20. Stambefolkningen på Utö har alltid varit svenskspråkig, i likhet med vad som talades på de övriga skären. Den besättning som arbetade på fortet var däremot till största delen finskspråkig. Detta föranledde att byskolans språk byttes från svenska till finska i slutet av 1970-talet.
På Utö har man alltid värderat utbildning mycket högt. Den kanske största anledningen till detta har varit, att ön inte har kunnat erbjuda utkomstmöjligheter för andra än statens tjänstemän. På Utö ökade levnadsstandarden i en annan takt än på de övriga öarna på grund av att befolkningen hade sin regelbundna inkomst av staten. Detta gjorde det möjligt att låta barnen vidareutbilda sig på fastlandet redan i ett tidigt skede. I slutet av 1800-talet for två utöynglingar till Helsingfors Universitet för att studera, den ena blev läkare, den andra präst. I början av 1900-talet var det vanligt att ungdomarna fick någon form av yrkesutbildning och senare var det oftare regel än undantag att barnen for till fastlandet för fortsatt utbilning på olika nivåer.
På 1840-talet påbörjade Karl Öhman sin dagbok och avslutade sin intressanta rapportering om händelserna på ön först vid sin död år 1906. Liknande dagböcker har hittats till glädje för forskarna.

Kärnan i utskärskulturen

 Så långt det gick strävade man efter att komma till rätta med egna krafter. När de inte räckte till, kom grannarna                  till hjälp. Detta föll sig helt naturligt, eftersom man när som helst själv kunde behöva hjälp. Det uppstod ett positivt beroendeförhållande, som så småningom bl.a. kom att bli en del av kärnan i utskärskulturen. Man kunde kanske beskriva detta som århundradens händelseförlopp, genom vilket utskärsmänskan formats i en fortlöpande växelverkan mellan naturen och mänskan och mellan mänskor som levat i en speciell gemenskap.
Utöborna, på samma sätt som befolkningen på de övriga utskären, har i alla tider förstått att det är lönlöst att försöka bemästra  naturen. Genom att inse, att bara genom att visa respekt och leva i samklang med naturen, har livet därute varit möjligt. Tillika har naturen alltid utgjort en viktig källa för anskaffning av livsförnödenheter men också en källa till glädje och rekreation.

 Första världskriget

 Under kriget befästes Utö militärt av ryssarna, och civilbefolkningen evakuerades för fyra år framåt. Lotsarna ersattes av ryska kolleger. Under andra världskriget befästes ön ytterligare till ett fort av finska staten. Till följd av detta, flyttade befäl och andra som hörde till verksamheten med familjer till ön. Detta förändrade givetvis öns sociala struktur. För de militärer som kommenderades till ön, var vetskapen om att vistelsen endast var temporär, och då också språket avvek från deras eget, faktorer som påverkade trivseln på ön för dem och deras familjer. Endel trivdes dock mycket bra och såg sitt liv på ön som en positiv mellanetapp, isynnerhet som omgivningen för barnen var trygg och närheten till naturen givande. Dessutom hade byn en utmärkt byskola. Därigenom uppstod det på Utö för flere år framöver två parallelt fungerande samhällen. Fortets verksamhet upphörde officiellt år 2005, men redan före detta hade de sista militärfamiljerna flyttat från ön.

En helt ny tid i Utö historia börjar.

Gunnevi Bergbom,   januari 2008

Källor:
Gunnevi Bergbom: Utö- ett unikt tjänstemannasamhälle.  Skärgård 2004, nr 2
Jussi Nordquist:      Bosättningsutredning om byarna i Åbolands yttre skärgård, Region Åboland, Pargas 2007
Martin Öhman:       Lots- och fyrplatsen Utö - porten till Finland.   Skärgård, 2004, nr 2