Tilltalande historia

Haven är världens äldsta vägar. Öar belägna vid kanterna av de viktigaste handels- och kulturfarlederna har varit bosatta i århundraden, ja upptill årtusenden. Så är det, såväl fjärran som hos oss. Även den sinnesomspunna ön Utö är belägen invid den viktigaste inkörsfarleden i Finlands skärgårdshav.

 Efter istiden kom till sydvästra Finland först sälfångare och fiskare, och senare kom även boskaps uppfödare. Antagligen var Utö redan under medeltiden en bas för fiskare, och under 1200-talet fanns på ön ett landmärke av sten, på 1500-talet en mast med en tunna i toppen. Åtminstone från 1600-talet har Utö fungerat som en bas för lotsar, fyrvaktare, tulltjänstemän och soldater. Utös hamn ”Fladan” var känd som en hamnplats redan från början av 1600-talets mitt. Ön befolkades stadigvarande på 1740-talet för lotstjänster.

Utö fyr är Finlands äldsta ljusfyr som är fortfarande i bruk och börjande från 1935 var den också landets första radiofyr. Det första tornet som färdiggjorts år 1735 sprängdes under kriget 1808-09. Stenmurningen av den nutida fyren härstammar från den fyr som år 1814  byggdes i  stället för den sprängda fyren.

Under första världskriget rustades Utö militärt av ryssarna och den civila befolkningen evakuerades på fyra år. År 1918, då befolkningen återvänt (ca 100 personer) hade byns prägel förändrat sig avsevärt. Ända till utbrottet av vinterkriget stannade fältväbeln med sin familj för att representera armen på ön. Resten av befolkningen bestod såsom före kriget av lots- och fyrpersonalen med familjer. Under vinterkriget och andra världskriget utrustades Utö som en fästning. Finska soldater med sina familjer anlände till ön, och blev kvar på ön tillsammans med lots- och fyrfamiljerna. Kring 1970-1980-talet flyttade lots- och fyrpersonalen bort från ön. Soldaterna avlägsnade sig från ön mot slutet av år 2005. En ny epok i Utös historia har börjat.